Om Symposiet
Panträtten har genom århundraden spelat en betydande roll i de nordiska länderna och utgör än idag en av våra mest centrala säkerhetsrätter vid kreditgivning. Men trots en i stora delar gemensam bakgrund uppvisar reglerna för pantsättning av såväl fast som lös egendom i de nordiska länderna anmärkningsvärda skillnader. I Danmark och Norge möjliggör tinglysning att lösöre kan underpantsättas, något som i princip inte är möjligt i Sverige och Finland där handpant är huvudregel. Vid tinglysning i dansk och norsk rätt används i stor utsträckning dokument som är okända i Sverige och Finland, där pantbrev i fast egendom måste framställas av myndigheter genom inteckning innan de kan användas som pant för fordran.
Länderna i Norden har det gemensamt att pantbrev eller andra former av dokument inte i sig kan utgöra säkerhet för fordran; denna effekt uppnås först genom särskilda sakrättsmoment/sikringsakter. Däremot är det så att förutsättningarna för dessa moment (tradition, registrering/tinglysning, denuntiation) skiljer sig åt länderna emellan.
Därtill kommer bland annat spörsmål om ”outnyttjade panträtter”, dvs. pantsatta objekt eller pantbrev vars värde överstiger beloppen på fordringarna som de utgör säkerhet för. I vilken utsträckning kan till exempel ett sådant outnyttjat värde användas som säkerhet för en utvidgad kredit och hur blir förhållandet i så fall till övriga panthavares rätt?